Dikter

Ernst Lundbäck var en av initiativtagarna till studiecirkeln Köḻiskåḻvan som startades 1978, och även ledare för studiecirkeln. Vid hans bortgång 1993 skrev Hedvig Andersson följande som lästes vid hans begravning:

Ernst Lundbäck till minne

He jär så tåomt å töyst baki kjatedern.

In brå å kḻårsöynt kjar ha lagt ni penna.

Påppere lik där, väntend opa åoḻa

å bökren hav´en stängt för seist gjaka.

Na jåoḻa grönske å na bjärken såva

då fick hån byri längsta somarlåve.

Å bḻåomstertäin hån kåm ve fåeḻkweittre

å have swålle freitt frå väinteräisan.

——

Hån jär ät mer, men vet åt ända feinns´n.

Hån tåḻa än där Köḻismåḻe tåḻas

å där man träivs å kjann birätt å meinnes.

Å tåḻa kot´n å hån tåḻa störot

å sar, åt båonska – hö skå estoméres.

He saar´n bestämt, åt eingen ålls skå stjömmes

yvi de måḻe så jär fåornt å gåmalt.

Båondmåḻe, sar´n, kjan höres makoloto;

he kjan så ilakt tå se lior å väsnes,

som stormen når hån revansér o höst´n,

å kjan räka wåsst som dårinåḻen,

na nåoḻa bḻåås å öure läk åt yrja.

biseinn! He kjan å höres gåore möuntert

som borti reinneil´n milla skḻaverstenan,

där båna ållti bröuke böygg sä kwårnnen.

—–

Men, om do pront vill meinnes våckeråoḻa,

så gja då öut ållén o kwil´n å sätt dä

där veän helt ta slöut å skåoen byri.

Där sjåong´e lent å våckert uti gräse

å åoḻa koma meild å miok ve sånna.

Å om tjärleken sjåong´e å o´ somar´n;

o´ somar´n så ät nåkes ålls lövbḻeka

å där ät frösta kåom å niop å bḻåomen.

Så kjan do siti läindj å båra lona

å åoḻa meinn dä om dåm så hå fyri.

Dom så våor heḻe öundi håḻan täiro

na ne var greist å åssnat mila höusa.

Så må do täintj å tåḻa Köḻismåḻe,

som he ne hördes myttji langt tillbåka.

Å åoḻa, dom skå våra kwår å feinnes

å nöya rösto skå bivåra båondska.

_____________________________________________

Trivselanalys på rimmad Kalixbondska

He jär ät lätt åt räken öut, men man vill djärno höör
för wo ve träives hin å jåra kwår.
Ät kjan hin våra bätter än wo ne jär där söör.
Föunde´r i stot så kjan do dji i schwår.

Bigröund – åt åkerstöytja jåra vårken laak häl bree.
Potåtislate, he gja fåort åt einspekte´r.
He ve få bårta jåoļa, he få ve nööj oss ve.
Ve ree oss, men no kot e våra mer.

Kålbļåst´n, hån lev åom å revanse´r frå ålla håll.
Snyväintran jåra laak helt öutan vett.
Ät veissa kon ve see åt varmsomar´n kåom ve våll
å öyllepļåka knååpp ve ållti tätt.

Na konstit liot e våra, na man dji i tuke präis
för åt få kwåva ini snyn. Wom träivs ve dööy?
Man båoļ väl håta tjyrda, om man nö jär reiktit väis.
Om höure skul få tåļa skul man fļöy.

Ve skul väl dji oss åå, om båra höure fick ridje´r,
å väinterlåompen skul ve snårast ööms.
Ve koffert´n i nävan skul ve stjöyndsamt emigre´r.
Ve skul väl frest få ve oss he så röms.

Men hjärte skul no syri, man skul rakt bļe står-bitön
å ini bröysten skul man hå i röysli pääin.
Åt råta Köļisäļva skul kännes värr än dö´n,
för äļva ha jo fånnes hela täin.

Ve ens så vet man å förstaa – hin vill man våra kwår.
He lööst se ät åt röus ive´i fļöykt.
Man samses brå ve skåoen, så sta där mörk å står,
å säive veän lona gåļan tröyggt.

Hin jär e man ha treve, där natöurn jär står å veild.
Ållt känn man åt, he jär ät na så stöör.
Å där grenskåoen griss´n, kjan man sei in våcker beild:
åļmöken måot in gråne lörodör.

Förveisso – täin hån jär ät lak, na marka väis se grön
å månitaļe vork ät såoļa meste stjiin.
Ja makt i dööy, sant jär fäl he, men ållti skå ve röön
– ät naostans feinns in wäitan sny än hin.

Hedvig Andersson

Prick under Ị = tjockt L

__________________________________________________________

          Börje Isaksson underhåller under Dialektfestivalen på Englundsgården.

I grööut om båonska å Vashåḻmän

Dikt av Börje Isaksson, renskriven av Ernst Lundbäck 1988, enligt bondskans stavningsregler. Prick under Ị = tjockt L

Vashåḻmen jär i stjilistell – så ha fungere meste höundra år
Bashåkan, överkjöḻisan å föttren så veilld sweell
Nåttvikin meinns je veḻ – där fick man sina första gråa hår
Meinst to språk, he hörd man där för ständigt
Å förståo do ät båonsk, fik do ne enda mer elendit

Överkjöḻisan hul se ut di veilld äl ej, till sin egen dialekt
Di våor reikti till arbet – maak så stane opa hoḻmen till di fik pannsjåon
Begge kjöḻisbåonsken, kjan man höör åt jåra slekt
Fast di stjiil se opa e å anar tåon
För si no hördes he, frå wåran di härstamme, ät var e nan så necke
För om di så båra bleistre, så hörd do väirsträcke

Wåḻe stjeift så var e fäl in cirka höundra man, så var pḻasere öut den ve
Som ståckan fååld ve ströömen
De määrke som man haar, he dråo man he man hann
Å fåortsatt ve döj, sen man såmne ini dröömen
Hån Lappvik-Oskar råpe märka opa bröygga, där je dråo
Ållti gja `n årdär opa båonsk, å gunåre hån så ät förståo

Gjallringa var set öut ät i veisst system så klårt
Tapparan dom har in nytselposisjåon
Di kot arbet, men di tåo ne ät så hårt, för di stjyytt in veikti kåmmunikasjåon
Di feḻes som hårvantan, å tjit till ållt så hite krungo bröyggen
Om nan har pḻåomse ini, äl har ont i bena eller röyggen

Profilan, fanns e, opa Vashoḻmen gott om värre
Je tänts nö opa gåbben, så je ållti så småköutend
Je meinns `n mest för bäckan frå månvärre, å när `n feḻäs var `n gåore framätlöutend
Å när je vill, så kjan je sej `n koma, ät gjallringa ni å åopp
Gjamal-rävan, dåm huul jo för åt e var snöusin, så gja `n in töinger överkråpp

Å kymi ihå, hä ha je makar gjak, in bas frå Överkjöḻis – Hedensböyn
Hån var gåore gråo å ät så lak, å har värre böuska ögonbröyn
Å wäimeli, hä var `n na kjafe-rasta blev för lak, nö siiti di ”gåba” å gnej röva
Opa briigän, så man kjan tråo di sliti sonder riiggen

Å när e regne, vilken ne ibḻand kot djåra, då fik än peilk minsann
För hemåt veilld de flesten fåra, förheinder skul `n hä, om `n båra hann
Men vå hjöḻpt he, åt `n lå ät gjallringa såm i reem, när e skålle
Frå våḻenda bröygg – nö fåra ve heem, nö fåra ve heem

Börje Isaksson

______________________________________________

Brantbacken

Hå, hå, ja, ja, wå den backen jär swår
je tråo hån bḻe brantan för wåḻe år.
Hin ha man jo köute så maak gjaak
å rent öta et märkt att´n var så lak.

Ja, je tråo je liot pöust öut i tag hin opa steno
når man bḻe gåmal såm je, bḻe man swåg i beno.
No jär man väl enveis å van åt streta
men he jär armest åt e jölp i milanåt, kjan do veta.

För voj, voj, wå tein gja,
nöylit var man jo lätn å nö jär man grå,
för ååll de gjaken man köute hin i backo
bärfåote å ve fḻeten i nacko.
Nö köut man så lögot, nö freest e opa.
Men täntj eett, häggen hån lååkt
nö precis såm då, när man djick hin å var to
i försomarkwilan, höull åm vårar å sååt hin opa hälla.
Når man täntj opa tuke,
wå nytti he teill?
I öutsliti käḻing såm jär kråoka å le.
Do ha langt hem till stugo.
Röytj åopp de nö, Kari, he jär dåomt (göḻit)
åt föunder opa tuke så ha vyri.

Gun-Britt Morin

____________________________________________

In födels(e)dag

No jär e försmädlit, nö ha je fö siti
sen kḻåcka var föyr i möörn å gḻöutt
hin baki gjardine och koks öut,
men et i männitj än ha je seitt.

Hin gja man i kråga å feinkḻira
å ha et na för biswere.
Je tåo me jo ledit ida å var frei
no kjan man förarges å ari bḻei.

Je haad birekne in håop gratulantan,
ve bḻåomen å tårten, gåbban och tanten.
Frå mårjan till kwiḻn i lak ra
så skå ne våra in 50-års da.

Jerält var e pålöyst, för je annonsere
åt eingen skå koma å mi gratuler
den fjärde når je föyll 50 år jämnt,
he öundanbedes vänligt men ända bistämt.

Å måmma hö jär ari din öut åti späisn
å si åt a skå dji tårta åt gräisen.
He ber se et, wå je kjan första
når år en skå föyll åt annons kåst opa.

Gun-Britt Morin

_____________________________________________

Når tjärleken råost

Di djick djöno hågan.
Hån först å hö ettåta.
Hö saar: Hål mä i armen så kḻåår je me better.
Hö var snöubbelfåote å föumḻi i beno
å ne var lätt å traamp fel mila töuven å stenan.

Men hån tåo öt stega å iddes et swåra,
når di bḻe bårtåt åtteti så bḻe di så hän kåran.
Men göumma hö vart trött,
”Ve pöust öut i gröut,
dö gja an ve me
så hjärte rent å kjan staan.”

Ve set ås hin ini däike, hin opa däikeskjant´n
så skå je birett wå så hite för läinds seran.
He jär femti år seran.
Wå di röull opa åra, å seippen så wääxt,
precis som våorn hina.

Je haar freitt för viko, var änteligen ledi´.
Då möött je in påjk, just opa den här vego.
Ve säätt ås ini däike där dö å je nö sit.
Å he var lekadant då som nö, ve såoḻa å fågeḻkweitter.
Hån koot läägg åoḻa å reiktit grann var´n.
Je var den våkreste bḻåoma åv ållihåop saar´n.

Hån skul djii me sin tjärlek
såm skul rääk hela läive.
Å je var dåomb såm tråodd´n.
Hån var som aar kåro.
Så töystne na i gröut å tröute ve läppo.
Å gåbben hån sḻåo ini däike
bland bḻåomo ve tjäppo,
”Wå var he för in ståckar?
Wå bḻev e å no seran?”
”Jaså, ha do gḻömt he.
Je bḻe jo djeift ve no.”

En berättelse av okänd författare, skriven på östgötska och översatt
till kalixbondska av Gun-Britt Morin.